Emeline Adolfsson

Jag har bävat lite för att skriva det här inlägget, av många olika anledningar. Att bli misstrodd, få hat från de inblandade personerna, att folk skulle tro jag är uppmärksamhetskåt. Men jag tycker det är dags att min historia faktiskt kommer ut och ja rent utav uppmärksammas då ämnet i sig behöver uppmärksammas och göras något åt. De som fick mig att börja skriva idag var Tova Helgessons senaste video som är så viktig.

 

Detta ska handla om min skolgång innan jag kom till gymnasiet, en tid full av känslor i alla dess former. Grundskolan är något du måste gå till, du har skolplikt till din 16 årsdag men ändå är det ett ställe där mobbing inte tas på tillräckligt stort allvar. 

2003 började jag skolan, allt gick jätte bra och jag lärde mig snabbt att läsa och skriva. Jag älskade skolan och gick alltid dit, fick kompisar och kom bra överens med lärarna. Första gången jag upplevde elakhet i skolan var nog i ettan/tvåan när jag och en tjej blev oense så hon och hennes kompisar började nypa mig, det löste sig med ett samtal med föräldrar och oss efter skolan. Jag flyttade och bytte skola i slutet av årskurs 2 och det var såklart jätte spännande. Jag försökte mitt bästa att komma in i klassen och allt gick bra tills jag började i 4-6 huset. 

 

Jag sågs fortfarande som den nya, men hade ändå skapat mig lite kompisar. Men istället blev jag granskad av de äldre. På klassens timma så blev jag retad efteråt för jag hade sjungt samma låt båda gångerna någon haft "idol/talang". Någon uppmärksammade att jag kunde låta roligt ibland då jag har astma och kan bli slemmig i luftvägarna, blev kallad gris men jag skämdes så otroligt att jag inte berättade för någon. Mamma tyckte det var konstig att jag stannade hemma och skulle följa mig till skolan, men påvägen dit grina jag och sen berättade jag vad jag blev kallad. 

På sommarlovet så slapp man allt tjat och lärarna som ansåg att "du har ju attityd så du får tåla det". Jag började högstadiet i hopp om att allt skulle bli bättre för min då bästa vän gick redan där. Jag tog mig igenom sjuan någorlunda för jag hade någon att prata med och vända mig till så jag stod ut elakheterna. Betygen var väll inte vackra men sjuan var nog året på högstadiet som jag var där mest. 

Värre blev det i åttan och nian, blev kallad saker och puttad vid mitt nereskåp. Någon la in tuggade chokladbitar i mitt skåp - hur de nu lyckats ta sig in där. La in lappar där de stod elaka grejer i mitt skåp. De kastades suddgummin på mig, pennor, folk ropade. Jag blev kallad emme-tryne, big foot, big head för usch du har ju så stor panna. "Haha har du köpt en xperia, en fake iphone för att du inte har råd med en riktig iphone fattiga jävel." 

Jag blev hemma mer för jag orkade inte gå dit och utstå allt. Då kom nästa smäll, de skrevs till mig på facebook att jag var en skolkare. De kommenterades på statusar att jag var dålig på saker för jag inte var i skolan. De kommenterades på min blogg. 

 

 

Mina såkallade vänner vände mig ryggen, för att jag stannade hemma för att jag mådde så otroligt dåligt - för att jag blev mobbad. Sen hängde dom också med på kränkningarna, det passade att hänga med mig ibland - när rykterna inte florerade lika mycket. Skolan vände mig ryggen och trodde jag var hemma för att jag skulle vara spelberoende, jag spelade inte ett enda spel i den åldern. Tillslut i nian såg min nya lärare detta, han blev nog räddningen. Tack Tord för att du såg mig och hjälpte mig.

 

En månad innan nian skulle vara över fick jag ha lektioner över skype flera dagar i veckan, gjorde prov och läxförhör där. Hemkunskapen redde jag ut via att laga mat och filma. Kom endast till skolan för nationella prov, femkampen och skolavslutning. På skolavslutningen grät många för att de inte ville skiljas ifrån varandra medans jag stod med det största leendet och var så glad att få lämna skolan och klassen - med mer än godkända betyg i hand trots allt jag blivit utsatt för.

Jag hoppas ni som utsatt mig för detta under alla år inser hur mycket det skadar folk, jag skulle inte ens önska någon av er att bli behandlade så. Jag undrar om ni kan leva med att ha fått en människa att gråta ensam på nätterna, nästan önska livet ur sig själv och inte vilja gå till skolan trots att man gillade att plugga.